Skrivet av: Hymettos | 19 november, 2015

nog är det underligt och tröstande

»Det snöar kraftigt när jag skriver detta. Men om tre månader kommer vårärten upp vid en gammal stenmur på vår byväg. Den hissar upp sitt purpursegel. Jag ska söka vippärten också, den har jag inte hittat här förut, men i Upplands flora har den ett par prickar på mitt hörn av landskapet. Jag ska nog finna den. Gökärtens rötter tänker jag dra upp och smaka på. Är de bittra eller smakar de lakrits?
Papyrusrullar multnar, papper blir skört och faller sönder. Bokstavskrumelurerna blir otydliga eller glöms för att ingen läser dem längre. Värld efter värld sjunker ner i mörkret och förloras precis som vår egen kommer att göra.
Men växterna kommer år från år upp igen. De kommer ur frö eller också kommer de tillbaka i rena harmen, som Bjerkanders slåtterblomma. Vårärt och gökblomster ser ut som på hans tid. Ja, de ser ut alldeles som Galenus, Plutarchos och Horatius såg dem. Nog är det underligt och tröstande.«

– Kerstin Ekman, Då var allt levande och lustigt: om Clas Bjerkander : Linnélärljunge, präst och naturforskare i Västergötland (2015).

Skrivet av: Hymettos | 21 april, 2015

inget och ingen kommer emellan

»Alla som företagit ensamvandringar i fjällen, vet hur avskildheten amplifierar kontakten med naturen. Ensamheten gör dig mer sensibel och vaksam inför omgivningen. Inget och ingen kommer emellan. Naken och utlämnad. Det är en speciell känsla. Det vackra ter sig mer praktfullt. Det skrämmande mer hotfullt. Nuet mer närvarande. Carstens upplevelser de sista veckorna på Vidda, var avgjort de mest intensiva i hans liv.«

Owe Landström, Där fiskestigen slutar. Carsten Lorange – ett vildmarksöde (2014).

Skrivet av: Hymettos | 29 oktober, 2014

seasons, years


It is evening, early in november. I am sitting on the closed porch of the cabin at Richardson, making snares. Working with a few strands of cable and a pair of pliers, I am making a sliding noose seven to eight inches in diameter; it will be for lynx, or coyote if I am lucky. The wire is tough and springy, and I find it hard to make the knots hold.
     I have spent part of this day cutting wood. Out in the yard by the sawhorse there is a pile of freashly sawn birch, and slabs of it already split to be stacked against the outside wall of the cabin. The wood flesh, the sawdust and chips, are a pale yellow on the evening snow.
     The cabin is warm; a fire smolders and sparks in the big black wod-range in the room behind me. Something is cooking there on the stovetop; the big kettle hums in the silence. Out the window, in the southwest, a cloudy light fades slowly over the mountains. The river channel at the foot of the hill is frozen, but downriver I see a dark streak in the snow: open water.
     The land changes slowly in a thousand years. The river has shifted from one side of the valley to another, worn its bed deeper in the sediment and rock. Islands have formed, grown grass and willows, and then been washed away, to be drift-piles buried in sand. The spruce forest on these slopes gave way to forset, to birch and aspen, and in the spaces among these now the spruce come slowly back. The birch will die, stand punky, and fall, and moss thicken once more on the downed and rotting trunks.
     Of all I can see from this hillside, the only recent things are the narrow roadway below the house and my own cluster of cabins and sheds. Everything else is as it has been for a thousand of years. It was colder then, or warmer. Brown coal-beds were forming in the swamps to the south. Animals and birds very like those here now roamed the windy meadows, made their way south, and flew north again in a far springtime. Enormous heards left tracks in the snow, browsing the willows and lichens. And others no longer here, huger, with hairy sides and heavy tusks. They were hunted, pursued by shadows on the snow. They have passed through, they have eaten and killed.

Days and years run together. It is later and colder, past the middle of December, the shortest days. The sun has gone down behind Mount Deborah, a cold, pyramidal slab in the southwest. I am fitting together a new harness for the pup I am training. I have cut the leather from strips of tanned moose, made from the back of the animal, the thickes part of the hide. By the light of this window I sew the collar seams with an awl and havy flex thred. I have already punched holes for the bellyband and the collar buckles.
     A large piece of of hide taken from a hindquarter of moose i soaking in a tub behind the stove. The hair has slipped, and I have scraped the hide clean. It soaks in a solution of soap and snow water. Stirred and wrung out once or twice a day, it will be ready in a week or two to be washed clean, then pulled and stretched until it is soft and dry. Later I will hang it in the smokehouse and smoke it with dry alder until it is a light or deeper brown. I will cut new moccasin soles from it.

I remember things. Names, friends of years past, a wife far off. Last week I saw a magazine article on contemporary painters in New York City, photographs of people I once knew. I wrote one of them a letter, telling of myself here in the North. There will be no anser, and all that seems very far and ages distant.
     In that same magazine – or was it another sent to me, or borrowed from the roadhouse – I have read something of the politics of this nation and the world. Names again: Truman, MacArthur, Eisenhower, a place namned Korea. But these too are distant and unreal. My life is here, in this country I have made, in the things I have built. In the world of Richardson and Tenderfoot, of Banner Creek, and the Tanana at the foot of the hill. I do not want more than his.
     Winter comes dark and close; there is snow, and wind on the hills. It is a lean year, and there are few rabbits in the county now. Two years ago they were thick in the willows and alders; when snow went off in the spring, the gnawed bark showed pale near the height of the snowfall. Lynx followed the rabbits everywhere, and it was no trick at all to catch a dozen or so of the big cats in a few weeks’ time. Now the snow in the woods show little sign of anything, only dust and leaves, the occasional track of a fox or a squirrel. I may catch a few marten on the ridges behind Redmond Creek, a lynx in Banner flats, or a fox here along the river.
     I have built a small cabin at the mouth of Tenderfoot, six miles upriver. I built a new dogsled this fall, and I am eager to use it. I have dried fish stacked in the shed, potatoes and cabbage in the cellar, and wood in the yard. A moose, shot late and none too fat, hangs from the tall rack behind the cabin, frozen like a rock. Little by little I am learning the ways of the North. In the darknes and cold that is coming, we will not go hungry.

I put down my work; the light is poor, and I listen. A car drives slowly by and is gone over the hill. There are not many now so late in the year.
     Seasons, years. The sun will rise over the hill next spring, the cold will come again, and more or less snow will fall. If I live here long enough, I may see a new migration of people from Asia. Here below me is the corridor, the way into the continent, a way still open until stopped once more by ice.
     I am alone in my thirty-third year, strange to myself and the few people I know. In this immensity of silence and solitude, my childhood seems as distant as the age of mastodons and sloths; yet it is alive in me and in this life I have chosen to live. I am here and nowhere else.

It is dark in the cabin now, the fire in the stove is going out. I am done with these snares. I hang those I have finished on a nail by the doorway to the porch; I put away my tools and the lengths of unused wire. It is time to feed the dogs, and begin supper for myself. Tomorrow I must be up early, and out on the trail before light.
     A breath of wind pulls smoke down across the south window. Out on the river, there is fog on that open water.

John Haines, The Stars, the Snow, the Fire: Twenty-Five Years in the Northern Wilderness.

Skrivet av: Hymettos | 21 augusti, 2014

when lanterns fall apart

Wood Mountain Poems by Harvey Spak, National Film Board of Canada



the blizzard came
after the first frost —
the hired man left the house
with a lantern
to see how the cattle
were taking the storm
in the north pasture

my father found him
three days later
near the fence on the east side
of the pasture

the faithful dog froze
beside him — curled up
like a lover in the man’s arms
(the broken lantern
lay near a stone the glass shattered)

men freeze this way everywhere
when lanterns fall a p a r t
(even within one’s arms
inside the city’s rim)

bild 2

bild 3

bild 1

Skrivet av: Hymettos | 18 juni, 2014

allt var stilla

»Kylan till trots var de nästan dagligen ute i skogen och promenerade. De stora barrträden, grönsvarta mot snön, reste sig kompakt mot den molnfria, blekblå himlen. När snön rasade ner från någon gren intensifierades tystnaden omkring dem, på samma sätt som kvittret från någon ensam fågel kunde framhäva den ensliga vandringen. En gång såg de ett rådjur som sökte sig ner från de omgivande bergen på spaning efter mat. Det var en hind, lysande gulbrun mot de skarpa konturerna av mörka granar och vit snö. På mindre än femtio meters avstånd vände den sig mot dem, med ena frambenet graciöst upplyft över snön, de små öronen framåtvikta och klotrunda bruna ögon, ofattbart milda. Allt var stilla. Hinden lade det vackra huvudet på sned, som om den betraktade dem artigt undrande, sedan vände den utan brådska och spatserade elegant och mjukt knarrande iväg genom snön.
     På eftermiddagen gick de upp till expeditionen, där det också rymdes en affär och en restaurang. De drack kaffe, pratade med folk som tittade in och handlade ibland något till kvällsmålet som de alltid åt borta i sin stuga.
     På kvällen tände de ibland oljelampan och läste, men ofta satt de på hopvikta filtar framför brasan och pratade eller iakttog tyst flammorna som bildade ett intrikat mönster över vedklabbarna och såg ljuset från elden spela över varandras ansikten.«

John Williams, Stoner.

Skrivet av: Hymettos | 9 mars, 2014

är det bara jag som söker flyktvägar?

Ett par veckor innan årsskiftet utkom Provins 4/2013. Numrets konstnär var Annika von Hausswolff. Hennes fotografiska närstudier av begagnade guldtänder i konstprojektet An Oral Story of Economic Structure är lika estetiskt svindlande sköna som de är symboliskt tungt laddade av mänsklig förgänglighet och ekonomiska beroendeförhållanden. Dessa bilder anknöt till numrets stora tema – GRUVAN: ett sociopolitiskt slukhål, ett ontologiskt gap.


Utvinningen av råvaror ur det norrländska landskapet, det kortsiktiga ekonomiska tänkandet, bristen på återinvestering i det lokala samhället, förstörelsen av naturvärden, utskeppningen av tillgångarna, urbefolkningens ständigt svikna rättigheter, allt detta är mycket aktuella frågor och gruvnäringens högst påtagliga ingrepp i själva urberget har i detta sammanhang allt mer tagit form som ett slags symboliskt-centrifugalt centrum. I dessa smutsiga mörka malströmsliknande sår i landskapet dras alla de nyss nämna frågorna samman. Detta tematiska block illustrerades med Johannes Samuelssons svartvita fotografier från den betydelseladdade platsen Gállok/Kallak utanför Jokkmokk. Texterna i denna del av det visuellt vackra numret var skrivna av David Vikgren, Josefin Holmström, Felicia Stenroth, Carl Åkerlund, Ingela Johansson och Sara Lidman. Därtill fanns också texter av David Väyrynen, Elin Ruuth och Peo Rask, samlade under temat ”Norbotten 2013”.

I mitten av denna månad, lagom till Littfest, släpps så detta års första nummer av Provins, 1/2014. Det utgör en slags fortsättning av det föregående numret. Dess tema är STADEN: ett hamnmagasin för råvaror och en evakueringsort för inlandets slagna. Erik Jonsson skriver i sin ledare vad det handlar om: ”Vi har rört oss vidare, från inlandet, tagit samma väg som råvarorna och ekonomin och nått kusten. Här möter oss ett bekant men samtidigt nytt landskap där gamla drömmar möter moderna ideal. Husen av trä och sten är på väg att monteras ner för att ersättas av konstruktioner av järn och glas. [—] Det är alltså till detta vi använt malmen. Till städerna. De är byggda på inlandets resurser i mer än en aspekt; de tjänar inte bara som hamnmagasin för råvaror utan också som evakueringsorter för den som förlorat något av slagen som står om inlandet.”


Bakom texterna kring detta temata står John Swedenmark, Po Tidholm, Johanna Gullberg, Madeleine och Rikard Eriksson, Linn Hansén, Mattias Alkberg, Leif Haglund, Sofia Pulls, Maria Vedin, Erik Persson och Sanna Ulfsparre. Här återfinns mångfacetterade, undrande och kritiskt granskande blickar på den moderna utvecklingen i de norrländska kuststäderna från Sundvall till Luleå. Numret som helhet är illustrerat med Johannes Samuelssons vackra fotografier från de städer som belyses. Slutligen återfinns i detta nummer också ett porträtt i den återkommande följetongen Röst åt en bortglömd. Denna gång är det Karl Bergman som i en mycket intressant artikel tagit sig an att lyfta fram den tidigt bortgångne filosofen och poeten, Daniel Klockhoff (1840-1867), bördig från Byske, liksom jag själv på min fars sida.


Den 21:a mars kl. 18.30 hålls på Bokcafé Pilgatan i Umeå ett arrangemang som tar avstamp i tre av texterna i Provins nr. 1/2014. Kulturgeograferna Madeleine och Rikard Eriksson pratar om politiska incitament till europeiska kulturhuvudstadsår och dess olika konsekvenser. Arkitekten och läraren Johanna Gullberg jämför och undersöker arkitektur för kultur i Luleå, Umeå och Skellefteå. Skribenten, aktivisten och byggarbetaren Erik Persson berättar om sin tid som arbetare i Väven i Umeå. Kvällen avslutas med samtal, frågestund och fika. Arrangörer: Galleri Verkligheten och Provins.

Skrivet av: Hymettos | 5 mars, 2014

susande tornvärld utan slut


Susande tornvärld utan slut.
Tungsinta skog, vår skärm, vårt beskydd,
svordomsupptagande, vinterhärdad.
Vårt hjärtas grovhjälp,
våra gravars ris.

Harry Martinson, Gräsen i Thule (1958).

Skrivet av: Hymettos | 2 mars, 2014

allt detta kallar jag skönskriften i snön


Skrivet av: Hymettos | 29 januari, 2014

här är verkligheten

Av en händelse råkade jag i dag i ett gammalt nummer av Ord&Bild (3/1969) ramla över Lennart Sjögrens text »Slakthuset«. I den tecknar han sina intryck från ett studiebesök på länsslakteriet som ordnats för ortens fårägare. Det är en alldeles lysande skildring, knivskarp, mörk och poetiskt skarpsynt. Det kändes särskilt välbehövligt att få ta del av dess stora tyngd denna dag, då dumheter uttalade av en medlem i LRF har varit det vi skrattat åt på sociala medier. För denna fråga, om hur vi i vårt moderna och påstått upplysta samhälle behandlar djur och vad det gör med oss, är ju i grund och botten ingenting annat än bottenlöst allvarlig.

»Också för djurens del har det humaniserats. De vet inget och så stupar de. Sen hänger de blixtsnabbt i sin krok, men då vet de ingenting heller. Det har förändrats så mycket. Och givetvis borde jag vara helt lugn. Men det är svårt att vara lugn. Jag säger mig ofta älska verkligheten, jag vill att dikten ska handla om verkligheten. Här är verkligheten. Här är det röd, det mogna, det grönt fylliga. Älskar jag det fortfarande? Kaklet och det vita. Vattenslangarna, elektriska ljuset. Hygieniskt. Men köttlukten är kvar, det ångar upp från magarna – det gör så för att djur har dött. Och liv övergått i död.«


Skrivet av: Hymettos | 8 december, 2013

a perishable currency, forever renewed

»In late october he pulled his lines. Leaves were falling in the river and the days of windy rain and woodsmoke took him back to other times more than he would have liked. He made himself up a pack from old sacking and rolled his blanket and with some rice and dried fruit and a fishline he took a bus to Gatlinburg.
     He hiked up into the mountains. The season had gone before, some trees gone barren, none still green. He spent the night on a ledge above the river and all night he could hear the ghosts of lumber trains, a liquid clicking and long shunt and clatter and the jargon of old rusted trucks on rails long gone. The first few dawns made him nauseous, he’d not seen one dead sober for so long. He sat in the cold gray light and watched, mummied up in his blanket. A small wind blew. A rack of couds troweled across the east grew mauve and yellow and the sun came boring up. He was moved by the utter silence of it. He turned his back to the warmth. Yellow leaves were falling all through the forest and the river was filled with them, shuttling and winking, gold leaves that rushed like poured coins in the tailwater. A perishable currency, forever renewed. In an old grandfather time a ballad transpired here, some love gone wrong and a sabletressed girl drowned in an icegreen pool where she was found with her hair spreading like ink on the cold and cobbled river floor. Ebbing in her bindings, languorous as a sea dream. Looking up with eyes made huge by the water at he bellies of trout and the well of rimpled world beyond.
     Suttree lay on a warm rock above the river and watched the trout drift and quarter over the cold gray stones. He had baited his small hook with ricegrains. The trout stood or sidled or turned among the pouring leaves. Bulltrout with rutwarped snouts, pale trout with velvet fins. They would not bite.
     First he left the roads, then the trails. Small creeks half dry in this late season now the rains have gone. Scrambling up a stone throat pool to pool he saw a mink go black and bowbacked limping over the rocks. Dark mucronate droppings steaming on a shalepane replete with bones, scales, shellshards. At night a high cold wind suckled the fire he squatted by in the eye of the dark. A thin wind, thin air, hard to breathe and bitter cold.
     In the morning turning up the frostveined stones for bait he uncovered a snake. Soporific, sleek viper with flanged jawhinges. Fate ridden snake, of all stones in the forest this one to sleep beneath. Suttree could not tell if it watched him or not, little brother death with his quartz goat’s eye. He lowered the stone with care.
     That afternoon he crossed the watershed and started down through a dark spruce forest. Ravens flew over the vast high country, the slopes falling away all heather and gray weather wood into the clouds below. He made a fire beneath a shelf of rock and watched a storm close over the valley down there, ragged hot wires of lightning quaking in the dusk like voltage in some mad chemist’s chamber. Rain fell, leaves fell, slantwise and wild, a silver storm blowing down the eaves of the world. He’d found a few wild chestnuts and he watched them blacken in the coals. He cracked and cooled them. All things contained of tree therein, leaf and root. He ate. He’d no food other and he thought his hunger would keep him awake but it didn’t. He could hear the long wild sough of the wind in the high forest as he lay there in his blanket staring up at the heavens. The cold indifferent dark, the blind stars beaded on their tracks and mitered satellites and geared and pioned planets all reeling through the black of space.
     In the morning there was snow at the higher elevations, a fairyland dust on the peaks. He had bound up his feet with the crokersack and now he simply wrapped the blanket about his shoulders and went down along the ridge, a hermetic figure, already gaunted and sunken at the eyes, a week’s beard. Going shrouded in his blanket through the forest beswirled about by cold gray mist, gray weather, cold day, moss the color of stone. The wind sharp in the dry bones of his nostrils. Down through the pale bare bones of a birch forest where the clawshaped leaves he trod held little ferns of ice.
     Below him ravens rode up like things of wire and crepe weightless on the updrafts. They rocked and wheeled and slid away over the high vast emptiness with lost windmuted croaks.
     Suttree in the woods was surprised to find small flowers still. He fell into silent studies and delicate loomwork in the moss. Annular forms of lichens fiery green that sprawled across the stones like tiny jaded volcanoes. The scalloped fungus that ledged old rotted logs, flangeous mammary growths with a visceral consistency and paled indianpipes in pulpy clusters among the debris of humus and rich decay and mushrooms with serrate and membranous soffits whereunder toads are reckoned to siesta. Or elves, he said. In breeks of kingscord, shirts paned up to silk tailings, no color like the rest. A curious light lay in the forest. He was squatting in the rich and murky earth, the blanket about his shoulders. He wondered could you eat the mushrooms, would you die, do you care. He broke one in his hands, frangible, mauvebrown and kidneycolored. He’d forgotten he was hungry.«

Cormac McCarthy, Suttree (1979).

Older Posts »