Skrivet av: Hymettos | 15 maj, 2011

de bleka men segare orden

Vilken glädje det kan vara att få upptäcka och utforska ett äldre författarskap vars existens man fram till nu varit helt ovetande om. Av en slump fick jag i min hand en tunn volym dikter som genast fångade mitt intresse. Innehållet var glest, sparsmakat, och orden talade direkt till mig. Jag behövde bara läsa några rader, sedan visste jag – jag hade gjort fynd.

Jag grävde vidare och fann ytterligare en samling dikter av samma författare: Sten Hanson. De båda böckerna var Sträv som starren (1959) och En ung poet i Stockholm (1962). På debutens bakre omslag kunde jag läsa att poeten var född i Jämtland i 1936 och att han hade varit verksam i den norrländska kretsen kring Medlefors och tidskriften Ultima. När jag söker information kring namnet Hanson förstår jag att denne är densamme som tonsättaren och performance-artisten Sten Hanson, ett stort namn i konstmusikkretsar, men det tidiga, så lovande författarskapet verkar ha fallit i den allmänna litteraturhistoriens glömska. Utöver de två diktsamlingarna blev det bara en novellsamling och en roman, sedan vek Hanson av åt ett annat håll, mot musiken, där hans begåvning sökte sig nya vägar. Den (traditionella) svenska  litteraturen förlorade därmed ett sällsynt löftesrikt författarskap.

Jag har levt med de här diktsamlingarna några dagar nu. Jag har inte velat gå hemifrån utan dem. Jag har läst ur dem högt för mig själv. Det är två sanslöst begåvade diktsamlingar, skrivna med en för upphovsmannens unga ålder förstummande livsinsikt och balans. I de tunna häftena ryms oroande – fantastiska – kärleksmöten, mörka livs- och sagofragment, landskapskildringar som doftar av myr och fuktig jord, ett utfrågande kring poesins möjligheter. Olof Lagercrantz skrev då Sträv som starren publicerades: ”Det är en debut av ovanlig mognad, präglad av säker smak och koncentration. Det finns hos Hanson en vresig fjällbjörksstyrka som väcker beundran.”

Debuten inleds med en programförklaring: ”sträv som starren / min dikt / böjer sig men sårar handens hud / att sätta ord till en tystnad / som borde vara hårt mejslad / som mitt landskaps.” Orden ska vara ”som järnfärgat myrvatten i gommen / de bleka men sega orden”. Det norrländska har en central plats. Det är ett färglöst och glest landskap som mejslas fram, näringsfattigt, härdande. Döden är närvarande, han vandrar över myrarna, och livets utsatthet framträder med skarpa konturer. Det är i detta som den unge poeten på gott och ont har sina rötter.

Nödvändigheten av att ge sig av, den finns där tydligt, att inte bli kvar i förfallet: ”redan före min födelse / fanns rötsåren i min bys ansikte / dragens gradvisa sönderfall // trolöshetens tvång i mitt blod”. Navelsträngen måste kapas; det är nödvändigt, men det görs inte smärtlöst. Trolöshetens konsekvenser, den har många norrlandsförfattare fått känna av. Klövsjö, hembyn, under 50-talets sista år var inte platsen som kunde ge växtyta och fortsatt näring åt en tjugoåring med bultande konstnärssjäl, han fick i stället finna sig i att bli en ung poet i Stockholm – och att, så blev det, till sist helt och hållet lämna orden bakom sig: – ”om du har sagt ditt ord så gå”.

Originalutgåvorna av diktsamlingarna kan vara svåra att få tag i antikvariskt, men Styx förlag har gett ut samlingsvolymen Antediluvianska skrifter (2007) som ska innehålla Hansons tidiga dikter och noveller. – Jag har varit i kontakt med Erik Jonsson i Umeå, som naturligtvis kände till Hansons författarskap, och han berättade att det slumpar sig så att det nummer av Provins som kommer ut i dagarna faktiskt kommer att innehålla text av och om honom. – Nu väntar jag på att få läsa novellsamlingen Bleksommar (1959) och romanen Brottgränsen (1968) som jag har beställt som fjärrlån. Jag återkommer om dem.

Tillägg: Om Bleksommar och Brottgränsen skriver jag här.



DVÄRGBJÖRK OCH CYPRESS

dvärgbjörken trycker hela vintern
under isens pansar
smyger sin mjuka men sega stam
mellan stenarna
väntar lugnt
och lyfter så småningom sina grenar
mot fjällens bleka sol
grönskar mörkt och girigt
med sina sträva löv
böjer sig åter
tyst och stilla
men utan att ge upp

cypressen sträcker sin sträva svärta
mot Medelhavets heta himmel
rycker på axlarna åt vinterstormarna
ignorerar ökenvinden
tiger i tusen år
i sin raka styrka

ge mig cypressliv
eller dvärgbjörksliv
kraften att få leva ett tigande liv
ett tåligt ensamliv
när alla ord fallit till marken
och multnat

Sten Hanson, En ung poet i Stockholm (1962).

Advertisements

Responses

  1. Gerard Manley Hopkins var en föregångare till James Joyce, och när Niklas nu lyfter fram Sten Hansons författarskap, blir jag nyfiken på vem som kommer att ta över SH:s stafettpinne och föra språket vidare. Det är nästan nödvändigt, som i fallet med Joyce. Jag ser fram emot ett Nobelpris till en språklig ekvilibrist, som föga ägnar läsarna någon tanke utan bara kör sitt eget race. Charles Ives gjorde samma inom musikens värld och sk-t i lyssnarna – strongt och egensinnigt genomfört!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: